Vad är meningen med att skapa och skriva? När jag var yngre ville jag som så många andra bli ett författarnamn på allas läppar, en ödmjuk och jordnära indiepopstjärna som skulle tala om ’mot alla odds’ och få folk att gråta av mina innerliga texter. Bli älskad av såna som pluggar meteorologi eller är del av alternativa självhushållskollektiv. Kanske var det ungdomen (det sägs att narcisstfaktorn går upp lite bland tonåringar). Kanske en osäker människas omättliga törst efter uppmärksamhet och bekräftelse. Det känns som behovet av att bli ett namn minskade när fler vänner och gemenskap fyllde livet. På samma spår har också välmenande konstvärlds-influensers gått i bräschen för att man först och främst ska skapa för sig själv. Jamen, nästan så att man skäms för att man vill att någon annan ska ta del av ens skapande. Lite barnsligt att behöva visa upp det man gjort, som att mamma och pappa ska sätta upp teckningar på kylskåpet!
Så, med privat skapande kommer den stora friheten i att få säga, göra och skapa vad man vill. Samtidigt känns det som att ha ett samtal med sig själv – inledningsvis en lättnad, snart en inte helt obekymmersam rundgång. Som att sitta i en bunker och mala runt sin inre monolog ut mot betongväggarnas nonchalanta yta. Vad händer när bunkern öppnas? Här om dagen läste jag en gammal kursares inlägg på facebook; en innerlig redogörelse över hur en oväntad resa förändrade hennes perspektiv på världen och sig själv. Hennes text var som en guidad rundtur i hennes tankar. Vilken befrielse att få ta del av någon annans inre värld än min egen! Ett tankefrö såddes…
Ett av de album som präglat mitt liv mest är “Is there anybody out there?” av A Great Big World. Albumets försök att greppa meningsfullhet och fotfäste i en förvirrande värld där man ofta känner sig som ett litet barn, trots att man är vuxen, blev en musikalisk kokong under en turbulent höst. Jag tyckte låtarnas inneboende existentiella ensamhet sökte efter någon som skulle förstå behovet av…att bli förstådd, sedd – finns det någon där ute? Finns det något mer? Finns det någonstans någon som förstår mig, som har tänkt det jag tänker och känner igen min upplevelse av världen?
Lättnaden av att bli förstådd – det var gåvan min gamla kursare kanske oavsiktligt gav mig. Det finns någon annan som går runt med stora känslor och tankar. Behovet av att dela sitt skapande kanske inte nödvändigtvis handlar om ett envist bekräftelsebehov, utan längtan efter att förstå och bli förstådd, människor sinsemellan; såhär har jag upplevt världen, de här människorna har jag träffat, på de här platserna har jag varit, de här känslorna har dragit som vind genom mina toppar och dalar. Jag är någon och jag är här – is there anybody out there?
Lämna ett svar